Ayn Rand, som kom att bli en av vårt århundrades stora filosofer och bästsäljande författarinnor, föddes i S:t Petersburg i Ryssland 2 februari 1905. Hennes namn var ursprungligen Alissa Rosenbaum och hennes föräldrar hade tagit sig från knappa omständigheter till en stabil situation som småföretagare. Hon var uttråkad av skolan och roade sig hellre med romantiska äventyrsberättelser. Alissa upplevde tidigt motvilja mot tsarens och kyrkans traditionella roll i det ryska samhället och beundrade Kerenskij som tog över efter den första revolutionen och ville liberalisera landet och vända det mot väst.

Snart gick emellertid kommunisterna till offensiv, och från sin balkong kunde Alissa se begravningstågen för de liberala politiker som Lenin mördade efter bolsjevikrevolutionen. Inom kort förstatligades hennes fars apotek och familjen blev fattig. Alissa fick i praktiken se att kommunismen innebar förtryck av skapandet och friheten.

1924 hade Alissa avslutat sin utbildning med högsta betyg. Hon hade läst historia för lära sig mänsklighetens förflutna, och filosofi för att definiera sina egna värden och idéer. För att bidra till familjens försörjning fick hon arbeta som turistguide, men snart öppnades en möjlighet för henne att slippa förtrycket i det land som nu hette Sovjetunionen.

Man fick tillfälligt hälsa på släktingar utomlands om de garanterade resan och uppehället. 21 år gammal reste Alissa 1926 ensam till släktingar i USA, och väl där valde hon att stanna. Hon valde ett nytt land att leva i, och hon valde även ett nytt namn, Ayn Rand.

Redan efter ett par månader begav hon sig till Los Angeles för att söka skrivjobb i Hollywood. Hon hade sedan länge bestämt sig för att bli författarinna, men eftersom engelskan var ett nytt språk för henne tänkte hon inleda karriären i mindre skala.

Strax fick hon jobb vid filmindustrin, där hon skrev underlag för filmerna och idéer till scenlösningar. Hon gick vidare till en kostymavdelning och inom ett år var hon chef för den. Nu började hon tjäna pengar och efter giftermålet med amerikanen Frank O´Connor blev hon amerikansk medborgare.

I början av 30-talet, efter några mindre noveller, som finns tryckta i samlingen The Early Ayn Rand, började hon skriva sin första stora roman. En rysk bekant hade tidigare sagt till henne att hon borde berätta för världen vilken kyrkogård Sovjet var. Det var också syftet med romanen We the Living (1936), som berättar om hur levnadsglada och skapande människor bryts ned i det totalitära samhället.

Det var svårt att hitta en förläggare under detta röda årtionde när de flesta intellektuella såg Sovjetunionen som ett inspirerande föredöme, och inte som en kyrkogård. Men till sist kom romanen ut, och även om den inte blev en bestseller ledde den till att Rand kom in i frihets- och företagarvänliga kretsar i USA. Snart följde också kortromanen Anthem (1938) som skildrar ett genomtotalitärt samhälle där ordet "jag" är förbjudet.

Pjäsen Night of January 16th - ett rättegångsdrama där juryn valdes ur publiken - blev en stor framgång på Broadway, och Rand kunde koncentrera sig på sitt nästa stora projekt. Det skulle bli romanen The Fountainhead (1943), enligt Rand "ett försvar för egoismen i dess egentliga bemärkelse".

Boken handlar om arkitekten Howard Roark och hans kamp för att få konstruera och leva efter sina egna kriterier. Rand visar hur kollektivisterna tar sig många uttryck, de väljer att ge upp allt för andra, de utnyttjar andra för sina egna syften eller de väljer att ge upp all sin integritet och sina ideal för kortsiktig ekonomisk framgång. I kontrast mot dem alla strävar den sanne individualisten efter lycka och håller fast vid sina idéer även när de är impopulära och bespottade.

Ayn Rand lade ned mycket arbete på romanen, bl a arbetade hon under en tid som sekreterare hos en arkitekt för att få alla detaljer rätt. Men hennes anti-kollektivism gjorde att det återigen var svårt att få boken utgiven. 1940 hade 12 förlag refuserat den. Archibald Ogden som just fått en lokal chefspost vid förlaget Bobbs-Merrill fastnade emellertid för boken.

De stora pengar som var inblandade gjorde dock att Ogden var tvungen att vända sig till huvudkontoret. Där lät förlagschefen två redaktörer läsa manuskriptet. Den ene tyckte att det var en lysande bok, men som aldrig skulle kunna sälja, den andre tyckte att det var skräp som säkert skulle sälja mycket bra. Chefen drog slutsatsen att romanen borde refuseras. Ogden trodde så mycket på Rand att han svarade chefen med ett telegram: "Om detta inte är boken för er så är jag inte heller redaktören för er." Chefen svarade att han inte ville hämma sådan entusiasm och lät Ogden skriva kontrakt med Rand.

The Fountainhead gavs ut och började snabbt sälja, och upplaga efter upplaga fick tryckas. New York Times berömde romanen starkt. Warner Brothers köpte filmrättigheterna till boken - Gary Cooper kom att spela huvudrollen. Rand blev berömd - och beundrad. Två tidiga lärjungar blev det  unga paret Nathaniel och Barbara Branden som hjälpte Rand att bygga en objektivistisk rörelse. Kring Rand samlades nu en krets med personer som förvaltaren av hennes arv, Leonard Peikoff och den nuvarande centralbankschefen i USA, Alan Greenspan.

Ayn Rand flyttade till New York och började omedelbart skriva igen. Hennes nästa och sista roman skulle också bli hennes största prestation. Atlas Shrugged (1957) tog Rand drygt elva år att skriva. Inte minst därför att de filosofiska passagerna i romanen tvingade Rand att grundligt definiera och tänka igenom alla implikationer hennes idéer hade.

Atlas Shrugged är en monumental filosofisk roman (över tusen sidor!) om ett mord - men inte på en människa, utan på människans själ. Om de idéer som förstör världen, och det alternativ som krävs för att frihet och skapande ska återupprättas. Det är en saga om idéer - fylld av skurkar och pirater, en berättelse om förnuftet - fylld av romantik, hjältar och dramatik.

Det blev raskt en stor försäljningsframgång, samtidigt som recensionerna var negativa, ofta hatiska mot hennes idéer om egenintresse och kapitalism. Rands idéer började nu spridas på andra vis än genom böckerna. Nathaniel Branden startade ett institut (Nathaniel Branden Institute, NBI) som gav föreläsningar och kurser om Rands filosofi - som hon nu döpte till objektivismen, eftersom den står för objektivitet i filosofins olika grenar. Rand och Branden startade också en tidskrift, The Objectivist Newsletter (senare The Objectivist) om filosofi, ekonomi, psykologi mm, som snart hade många tusen prenumeranter.

Under 60-talet blev Ayn Rand en intellektuell maktfaktor med sitt försvar av förnuftet och friheten. Hon intervjuades i TV och tidningar och inbjöds att hålla föredrag vid universitet och intellektuella sällskap. Hon blev kolumnist i Los Angeles Times, spelade in radioprogram och utsågs till hedersdoktor. Hon gav ut boken For the New Intellectual (1961) som samlade filosofiska stycken ur hennes romaner med en längre essä om hennes syn på idéhistorien. Sedan följde The Virtue of Selfishness (1964) som presenterade den objektivistiska etiken, Capitalism: The Unknown Ideal (1966) om det liberala politiska och ekonomiska system som följer av Rands idéer. Och i den mer fackfilosofiska Introduction to Objectivist Epistemology (1967) presenterade hon ett unikt försvar för människans förnuft och objektiv begreppsbildning.

60-talets ungdomsrevolter innebar i och för sig ett uppsving för många socialistiska rörelser. Men en del av revolten var också ett uppror mot politik och centralmakt. För en del av dessa unga individualister blev Rand en idol, och objektivistiska studentklubbar startades vid universiteten. Den pånyttfödelse av liberala idéer som resulterade i "nyliberalismen" var i stor utsträckning Rands förtjänst. Ayn Rand var plötsligt en av de mest älskade, och avskydda gestalterna i Amerikas intellektuella liv.

Men den objektivistiska rörelsen drabbades av ett hårt slag 1968 när Rand bröt med Nathaniel Branden efter en personlig konflikt. Nathaniel Branden Institute lades ned och anhängarna splittrades. Branden skapade sig en egen karriär som kognitiv psykolog, samtidigt som Rand fortsatte att skriva artiklar och hålla föredrag.

Rand gav ut boken The Romantic Manifesto (1969) som presenterar hennes syn på konst och litteratur samt dess koppling till psykologi. Sedan följde The New Left: The Anti-Industrial Revolution (1971), om hur den "nya vänstern" bekämpade förnuftet och utvecklingen. Tidskriften The Objectivist lades ned och ersattes med The Ayn Rand Letter.

The Ayn Rand Letter lades ned 1976 när Rands hälsa började försämras. Hon drog ned på sina engagemang, men fortsatte att hålla föreläsningar och delta i bl a TV-intervjuer ända till slutet. Den 6 mars 1982 avled hon i sin bostad. Tusentals personer gästade begravningen och mainstream-tidningar kunde äntligen erkänna hennes betydelse. En av hennes beundrare hade skickat ett två meter högt dollartecken i blommor till begravningen. Hon hade tidigt skrivit att dollartecknet var symbolen för en fri ekonomi - "och därför för ett fritt förnuft".

Och det var Ayn Rands främsta förtjänst, hennes fria förnuft som inte accepterade någon lojalitet mot någonting annat än sanningen. Leonard Peikoff har skrivit i ett minne över henne:

"Hennes intellekt hade den sanne filosofens djup; ett intellekt som välkomnade de viktigaste frågorna i människans liv med högtidlig vördnad och skoningslös logik; ett intellekt som fick sin största glädje och sin personliga tillfredsställelse i det förnuftiga utforskandet av grundläggande principer."