Rosenstein vänder sig däri mot Rousseaus angrepp på förnuft och vetenskap och förklarar varför civilisation och gott handlande förutsätter kunskap och kultur. Allt bakåtsträvande var felaktigt. Våra förfäder, vikingarna, var barbariska våldsverkare och inte alls några "goda vildar". I stället borde man glädja sig åt framstegen, att nya tidevarv hade avskaffat slaveriet och livegenskapen, och fött samvetsfriheten och vetenskapen. Rosenstein hade redan tidigare förklarat att vetenskapsmännen uträttade mäktigare stordåd än forna tiders krigsherrar:

"Himlakroppar mätas, kalkylens djup genomtränges, naturen i dess verkningar, i dess döda och lefvande varelser, undersökes och kännes. Vettenskapernas ljus sträckes till alla borgerliga förrättningar, åkerbruk, slöjder, bergverk, handel, krigskonst. Inga hinder förskräcka; ögat väpnas att beskåda himlarna och konsten tränger till grufvornas afgrund, strömmar tämjas, luftstreck och jordmån besegras, och den natur, som blifvit tvungen att upptäcka sina hemligheter, står lydig vid snillets bud. Ett helt land, en hel nation omskapas."

För att bidra till fortsatta framsteg på den vägen försvarade Rosenstein i sin skrift upplysningens hela program från kunskapsteori till dagspolitik. Rosensteins filosofiska förebild är John Locke. I likhet med honom menar han att all kunskap kommer från det erfarenhetsbaserade förnuftet. Men att vara upplyst innebär inte bara att kunna mycket, utan framför allt att vara fri från fördomarna, som inte härrör från förståndet.

Rosenstein påpekar att känslor inte är en kunskapskälla, känslor kan inte avgöra hur något är beskaffat eller vad som är riktigt och felaktigt. All vidskepelse och all spekulation som inte grundar sig i fakta bör avfärdas.

För att våra begrepp ska handla om verkligheten är det då viktigt att de ord vi använder är korrekt definierade. Eftersom verkligheten är en enda enhet, så bildar kunskapen om den en helhet. Enligt Rosenstein finns det därför ingen kunskap och ingen lärdom som är onyttig. Allt som ger oss information om verkligheten är bra!

Den politiska innebörden var att eftersom människan är en förnuftsvarelse behövs det ingen myndighet som bedömer kunskapen. Den är inte förbehållen präster, lärare eller ledare, utan är i princip tillgänglig för alla som vill studera och tänka. Därför måste samhället alltid bygga på rätten att tänka och skriva fritt.

Trots att alla människor är unika finns det något som förenar, hävdar Rosenstein. Alla människor strävar efter lycka, och det måste vara statens uppgift att skydda denna strävan. Eftersom vårt tänkande är förutsättningen för att vi ska få kunskap och kunna avgöra vilka handlingar vi bör utföra, måste samhället därför bygga på frihet. Varje individ måste ha rätt att tänka ut hur hon ska handla, och få göra det utan att hindras:

"Men om af alla våra förmögenheter förståndet är den ädlaste, hvad annat bevis skall väl behövas, att upplysning är en väsentlig del af vår lycksalighet, än att den födes af förståndets bruk? Skaparen har ej skänkt oss förgäfves förståndet, icke förgäfves satt henne utom menniskors våld. Huru har då någon dödlig trott sig äga rättigheter att förhindra förståndets bruk, trott sig äga förmåga att fjettra tanken?"

Alla föds med olika förmågor och krafter. Individens egna förutsättningar är den enda acceptabla gränsen för hennes självförverkligande, menar Rosenstein. Alla sociala, politiska hinder ska bort. Alla bör få utveckla sitt förstånd och sina talanger och göra det bästa av sin situation. Detta är innebörden i den centrala samhällsdygden rättvisa - man får inte kränka andras rätt till lycka, ifall man gör anpråk på rätten själv. Att med lag hindra talangens framfart är därför förkastligt, förklarar Rosenstein. Det är ett ställningstagande för likhet inför lagen och emot lagstadgade privilegier. Och Rosenstein varnar samtidigt för en förvriden, socialistisk jämlikhetsidé, som hotar friheten. Den innebär inte likhet i rättigheter, utan likhet i egendom. Något som i sin tur kräver att staten behandlar människor olika, och inte accepterar det naturliga resultatet av deras ansträngningar.

Att sådana idéer spreds trodde Rosenstein berodde på att upplysningen inte nått ut till de lägre samhällsklasserna. En rationell individ inser att hans egen lycka är nära förbunden med hela samhällets välgång. Han gör sitt bästa för helheten för att klara sig bra själv. De som kan utveckla riket bäst kom enligt Rosenstein varken från de höga som var förfinade men ytliga, eller från de låga som var undergivna, men hade en oreflekterad vilja till förändring. Emot den klassiska synen att adeln och prästerna är nationens viktigaste element, förklarade Rosenstein provokativt att medelklassen var rikets hopp.

Pro sensu communi

Mot slutet av 1700-talet satte en reaktion mot upplysningen in. Astrologi, alkemi, drömtydning och andeskådning blev modet för dagen, och det hade ofta stöd från mäktiga delar av det svenska samhället.

Kellgren och Rosnestein såg det som sin uppgift att bekämpa detta, och främst med ironin och driften som vapen.

Kellgrens tidning Stockholms Posten försummade aldrig ett tillfälle att driva med mysticism och ockultism. Ibland blev agitationen så intensiv att den spelade statskyrkan - med dess intolerans mot avfällingar i händerna - men Kellgren och Rosenstein var inte vänligt inställda mot dess religion.

1878 grundade de Pro Sensu Communi. Det var ett sällskap som bara hade de båda upphovsmännen som medlemmar, och trots att ordnen var fiktiv blev den samlingspunkten för den sena upplysningens tillskyndare i Sverige.

Sällskapets högtidsdag inföll den 29 augusti, på årsdagen av John Lockes födelse. Denne store engelske filosof betraktade de som "den förnuftigaste människa som jorden burit". I artiklar och dikter avfärdade de vidskepelse och fördomar och förkunnade förnuftets makt.

Bara för att man ännu inte har någon förklaring till en händelse, ett naturfenomen eller en känsla kunde man inte anta att det fanns en övernaturlig förklaring. I stället fick man tålmodigt söka den verkliga orsaken genom empiri och tanke.

I sällskapets namn ironiserade Kellgren på ett oöverträffat sätt över de framstående män som trodde sig stå i kontakt med andra världar i dikten "Man äger ej snille för det att man är galen".

Dikter författade i andligt yrsel och mystisk inspiration, väljer Kellgren där att jämföra med den lägsta konsten:

"Ej skrålet mera likt, av någon full på gatan?"

Inte heller att stora snillen har haft brister gör att den som är galen blir ett snille:

"Men fast man någon gång i Solen fläckar såg, Blir Månen likafullt, med sina fläckar, Måne. Fast Newtons själ en dag i Andefeber låg, Blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt - en fåne. I, narrar utan smak, som Gudarasande Tror er stora bli med stora Skalders brister! I narrar utan vett i vetenskaperna: Svedenborgare! O Rosencreutzare! O Drömmars tydare! O Skatters sökare! Nummer-puncterare. Magnetiserare, Physionom-Alchem- Caball- och Hamonister!"

Dessa mystikers galenskaper kan Kellgren inte bara förklara med att de är förvirrade. Bland många kan också fåfänga finnas med i bilden. Bland författare utan talang kan ett närmande till vansinnet göra att de få högre status, vetenskapsmän som inte orkar forska på riktigt kan ta genvägen att fabulera, och bedragare kan manipulera de lättlurade. Målet är alltså "ryktbarheten", "dåren själv vill nå odödligheten". Då kan Kellgren till sist gå dem till mötes:

"Välan, den väntar er. Oss väntar i dess famn Den lagerkrans som mig, den tistel som er kröner - Hör det o Eftervärld! Jag offrar deras namn Till åtlöje för dig, och dina söners söner."

Kellgren och Rosenstein fick rätt i eftervärldens dom. Den magiska kunskapen visade sig inte vara vatten värd jämfört med vetenskapens ständiga marsch mot mer kunskap.

Men de vidskepliga kan ändå åstadkomma mycket skada, genom att sprida tvivel på förnuftets förmåga och det positiva i dess bruk. Genom Pro Sensu Communi lyckades de båda upplysningspionjärerna hindra sådana idéers framfart.

Det var den berömda "kulturkampen", som Tegnér beundrande skildrat: "Kellgren slog de stora slagen, de blixtrande, för sanning, rätt och vett".

Litteratur:

Sverker & Ingrid Ek: Kellgren : skalden och kulturkämpen I-II, Natur & Kultur 1965-1980.
Johan Norberg: Den svenska liberalismens historia, Timbro 1999.
Torgny T Segerstedt: Nils von Rosenstein: Samhällets människa, Norstedts 1981