Detta kan låta som självklarheter - och är det också. Detta är verklighetens mest grundläggande faktum, de "axiom" som måste utgöra basen för all vidare kunskap om den ska handla om verkligheten. Det innebär inte att det är det första en person lär sig, men det är den logiska grunden för allt vetande, och för att giltigförklara en teori bör man kunna föra sitt resonemang tillbaka till metafysiken.

Det är viktigt att redogöra för en filosofis grundläggande premisser, eftersom många andra filosofier på ett högre plan (t ex kunskapsteoretiskt eller moraliskt) bryter mot dessa axiom, vilket gör att de förlorar verklighetsförankringen.
 

Kunskapsteori

Eftersom vi kommit så långt att vi vet att verkligheten existerar obeoende av oss och våra önskningar är den intressanta frågan: Hur får vi kunskap om den? Den filosofiska grenen som svarar på detta är kunskapsteorin.

Många filosofer har haft som yttersta syfte att underminera mänsklig kunskap och förklara för oss att vi egentligen inte kan veta någonting. Många tycker att höjden av intellektualism är att på filosofiinstitutioner och mindre lyckade fester tvivla på det uppenbara, förneka att vi kan se med våra ögon och till och med att vi själva existerar! Så icke med objektivismen. Den syftar tvärtom till att förklara hur vi får kunskap om verkligheten för att vi ska kunna leva i den.

Objektivismen menar att vi får information om omvärlden genom våra sinnen. Men för att kunna förstå och använda denna information måste vi använda vårt förnuft. Sinnena fungerar automatiskt, men förnuftet är en viljestyrd förmåga. Det är med vår fria vilja som vi avgör om vi ska tänka eller inte. Du kan välja att skumma igenom denna text utan att verkligen fokusera på dess innebörd. Eller så kan du anstränga dig för att verkligen förstå dess innehåll, dvs tänka. På samma vis är det med de matteproblem som vi alla suttit och kämpat med. Ska man lyckas med de komplexa problemlösningarna måste man välja att verkligen koncentrera sig, och inte sväva omkring på annat håll. Det är Ditt val om Du vill tänka eller inte.

Den data vi inhämtar med förnuftet måste vi kunna hantera effektivt, eftersom våra förmågor inte är allomfattande. Det gör vi med hjälp av begrepp. På grundval av likheter och skillnader mellan objekt och företeelser skapar vi gemensamma begrepp för dem. Det är därför begreppet "dator" innefattar alla datorer av alla storlekar, märken samt teknisk prestanda. Begreppsligt tänkande är alltså metoden vi använder för att effektivt kunna hantera den information våra sinnen förser oss med.
 

Estetik

Denna process är också upphovet till människans behov av konst — estetik. På samma vis som filosofin ger oss en sammanhållen bild av vår tillvaro och av människan, kan konstverk av alla slag konkretisera abstrakta begrepp och uppfattningar om tillvaron, livet, människan och våra handlingar.
 

Moral

När vi vet hur världen i grunden är beskaffad, ytligt sett hur vi får kunskap om den, är det naturliga att fråga sig: Vad ska vi då göra? Eller snarare, vad är rätt för oss att göra?

Traditionellt sett har filosofer börjat med att fråga sig "Vilken moral är den rätta?". Objektivismen går ett steg djupare och frågar varför vi behöver moral, dvs varför vi behöver definera vad som är bra eller dåligt för människan, och hur vi därför bör handla.

Svaret är att människans överlevnad och lycka inte är garanterad. Vi har inga instinkter som automatiskt leder oss att göra rätt när vi har alternativ. Tvärtom måste vi ständigt välja hur vi ska handla, och det innebär också att vi riskerar att handla fel. För att ha en chans att nå våra mål måste vi handla efter den moral och de principer som gör det möjligt för oss att lyckas.

Värden uppstår endast i relation till ett visst mål. Om något hindrar oss från vårt mål är det dåligt, om det hjälper oss till det är det bra — i förhållande till målet. Det allra mest grundläggande alternativ som ger upphov till värden över huvud taget är det mellan liv och död. Bara livet och valet att leva det ger upphov till värden. Döden är inget alternativ, det är ingenting, och för att dö behöver man inga handlingslinjer och inget tänkande — det är bara att upphöra med allting. Det är endast valet att leva som ger upphov till behovet av ett ständigt strävande efter värden.

Och det är denna struktur med livet som yttersta mål och måttstock, som är grunden för den objektivistiska moralen. Moralen är, på samma sätt som t ex medicinvetenskapen, objektiv. Läkaren måste vara objektiv, inriktad på fakta. Han kan inte godtyckligt fabulera, utan måste identifiera hur vi är beskaffade, hur vi mår, vad vi eventuellt har för sjukdomar. Detta ger sedan grunden för läkarens ordination, hur vi bör göra, vilka mediciner vi bör ta - om vi vill vara friska. På samma sätt identifierar etiken hur människan är beskaffad och hur vi bör handla - om vi vill leva. Vi skulle aldrig lita på en läkare som försökte tuta i oss att vi aldrig kan veta vad som egentligen är sjukdom och hälsa, eller att hans ordination är helt subjektiv och godtycklig. Däremot har vi allt för länge lyssnat på filosofer som har sagt motsvarande, trots att våra tankar och handlingar inte är mindre viktiga än vår kropp.
 
Filosofin säger inte hur vi bör välja att handla i varje situation, men den förklarar efter vilka grundläggande riktlinjer vi bör göra det. Moralen förklarar vilka principer vi bör handla efter för att kunna leva. Att leva innebär emellertid inte bara att hålla det biologiska livet igång, utan det innebär också det vi gör med hela vårt liv, våra upplevelser, våra handlingar - vår lycka. För att detta ska bli så bra som möjligt måste vi alltid handla i enlighet med verkligheten, vi kan inte åstadkomma någonting genom att tänka bort problem, eller genom att bara önska oss saker.
 

Egoism och altruism

För att kunna göra något åt vår situation måste vi så objektivt som möjligt ta reda på hur saker är, och hur vi kan göra dem bättre. Det gör vi genom att använda vårt förnuft - genom att identifiera verkligheten och genom att förstå hur vi kan identifiera och nå våra mål. Att följa förnuftet innebär att följa sig själv - och fakta. Man kan aldrig tänka och förstå om man sätter någon annans omdöme över sitt eget. Därför bör man aldrig ge upp sina uppfattningar och sina åsikter bara för att någon annan tycker annorlunda. Att föräldrarna, kompisarna, arbetsgivaren, kollektivet, samhällskulturen eller till och med favoritfilosofen tycker något annat än du, betyder inte att du kan acceptera det okritiskt. Du kan lära dig av andra, men det är du själv som måste gå igenom tankeprocessen; är det rätt eller fel och hur förstår jag det?

Människans viktigaste överlevnadsredskap - hennes förnuft - förutsätter alltså egoism, att aldrig sätta något över sig själv. Människan i sin helhet behöver också egoism - om vi vill leva väl bör vi skapa ett gott liv och inte ge upp det. För att leva måste vi handla, vi måste sträva efter våra intressen. Livet förutsätter att vi sätter upp mål - inte att vi ger upp dem, att vi skapar värden - inte att vi kastar bort dem, att vi strävar efter självbevarelse - inte självuppoffring.

Filosofer har de senaste århudradena tvärtom bråkat om hur, och för vad vi ska ge upp våra intressen. De har kämpat för altruism, ett ideal som inte innebär vänlighet mot andra, utan innebär att man ska offra sina intressen. De få tänkare som har utmanat altruismen - Nietzsche, Stirner och liknande - har egentligen anammat dess grundläggande tes, att någon alltid måste ge upp sig själv. Enligt altruisterna måste man offra sig själv för andra - enligt altruismens traditionella utmanare ska man offra andra för sig själv. Ingen av dem inser att människan inte är skapad för att tjäna andras mål, utan att varje individ är ett självändamål. Detta är den unika innebörden i objektivismens upplysta egoism; att människan ska handla i sitt eget intresse, utan att leva för andras skull eller kräva att andra ska leva för ens egen skull.

Att vara egoist handlar inte om att handla efter första bästa impuls, att vara otrevlig eller att strunta i alla andra människor, utan det innebär att handla i sitt eget verkliga intresse, efter vad som är långsiktigt bra. Rationell egoism innebär att vägra ge upp det man tycker är mer värdefullt för det man värderar mindre - det innebär att hålla fast vid sina mål även när andra vill annorlunda.
 

Politisk filosofi

För att människan ska kunna leva och sträva efter lycka, måste hon alltså kämpa för att uppnå sina mål genom sin främsta dygd: att använda sitt förnuft. Detta sker inte automatiskt, utan kräver ansträngning och initiativ, och sådant kan aldrig tvingas fram. Den fundamentala fienden i denna strävan är våld, och hotet om detta - tvång. När en brottsling hotar oss med våld kan det bara stoppa och tygla oss. Att förbjudas från något eller att tvingas till något innebär att hindras från att handla efter sitt eget förnuft, det innebär att stoppas från att agera i sitt eget intresse. Förnuftet ger oss information om verkligheten och säger oss hur vi ska handla - men våldet förbjuder oss från att handla efter denna information. Vi måste handla i vårt egenintresse för att vi ska kunna skapa oss ett gott liv - men våldsverkaren hindrar vårt intresse och tvingar oss att handla efter hans intressen.

Varje tvångsingrepp i någons liv hindrar på något vis, i något avseende hennes val, livsprojekt och självförverkligande. Tvång och våld kan aldrig skapa någonting - det kan bara riva ned det andra skapat, det kan aldrig ge kunskap om verkligheten - bara hindra andra från att leva efter deras kunskap, det kan aldrig skapa någonting - det kan bara lägga beslag på andras produktion. Det finns fler handlingar mot andra som kan vara destruktiva, men våld och tvång är det enda som eliminerar individens förnuft som grundval för hennes handlingar. Diktat och hot ersätter rationella beslut. Varje förbud tar ifrån individen en handlingsväg, varje plikt tvingar honom att ge upp tid han velat ägna åt annat, varje skatt tar ifrån honom frukter av det arbete han utfört för att göra livet bra för sig.

För att människan ska kunna leva som en rationell varelse måste hon alltså tillåtas att vara fri att handla efter sitt eget förnuft - hon måste skyddas från tvång och våld. Men friheten gäller inte bara rationella beslut, utan även i de fall där en människa verkligen lever ett destruktivt liv som är dåligt för henne, är det fel att använda tvång och våld mot henne. Det beror på att våld aldrig kan göra någon bättre. Förbättring förutsätter nämligen tänkande, och det kan som bekant inte tvingas fram.

Människans handlande måste grundas i förståelse av sin situation (kunskap), och en vilja att göra något av den (målmedvetenhet) - ingetdera kan uppnås med hot om våld. Du kan tillfälligt hindra någon från en dålig handling, för hennes "eget bästa", men det kommer inte leda till långsiktig förbättring, utan bara till att personen blir mindre självständig och mer beroende av ditt förnuft. För att lära sig något, för att få kunskap om hur man bör leva krävs övertalning och övertygelse - inte hugg och slag.

Våld är endast berättigat i självförsvar. När en våldsverkare hindras och bestraffas sker det nämligen inte för hennes egen skull - för att göra henne självständig, för att lära henne att leva väl osv - utan för att skydda andras rätt att leva i fred. Brottslingen ska stoppas, punkt. Sådant är våld bra på. Med en pistol kan du förstöra, hindra och hämma, varför det är bra att använda mot dåliga företeelser som mord och stöld, men inte emot tänkande, kreativitet och skapande.
 
Om människan ska få leva förnuftigt i sitt eget intresse måste hon alltså vara fri att göra det; alla relationer i samhället måste grundas på frivillighet. Med andra ord är frihet ett grundläggande existensvillkor. För att möjliggöra en fredlig samvaro i ett samhälle, måste individens - varje individs - oförytterliga rätt till liv, frihet och egendom erkännas och skyddas av staten. Man talar ofta om "naturrätt" och rättigheterna brukar kallas "naturliga" eftersom människans natur som förnuftsvarelse kräver frihet. Man bör få vara fri oavsett vilket samhälle man befinner sig i, vilken tid man lever i, och oavsett kön, religion och samhällsklass!

Rätten till frihet innebär att vi har rätt till vår egen kropp, egendom, förvärvade inkomst, fri rörlighet, tanke- och yttrandefrihet. Att skydda dessa rättigheter är statens enda uppgift. Staten ska skydda vår rätt att slippa våld och tvång - göra det möjligt för oss att agera moraliskt. Rent praktiskt innebär detta att staten ska vara den klassiskt liberala nattväktarstaten - en stat bestående endast av domstol, polis och försvar, med enda uppgift att skydda människor från andras våld och tvång. Staten ska skydda oss från brottslighet, den får inte själv bli en brottsling genom att utsätta vanligt folk för tvång: skatter, censur, förbud eller regleringar. Staten ska vara en upprätthållare, inte en kränkare av, rättigheter.
 

***

Vi har här försökt introducera den objektivistiska filosofins grunder. Men detta är inte hela filosofin, utan bara ett skelett, komprimerat till definitioner och enkla resonemang. Om man vill lära sig filosofin ordentligt räcker det inte att lära sig dessa grunder och bara upprepa dem. Förståelse förutsätter att man inser vad abstraktionerna står för, att resonemangen kommer från verkligheten och vad de innebär när de tillämpas. Och det förutsätter i sin tur mer läsning, och framför allt självständigt tänkande.

Som den objektivistiske filosofen Leonard Peikoff har påpekat måste varje ny, intressant idé du hör vara början, inte slutet på en tankeprocess. Om du tycker att en ståndpunkt här låter rimlig, nöj dig inte med det, utan fråga dig vad idén innebär och vad den leder till. Hur stämmer den överens med dina övriga kunskaper? Håller den mot vanliga invändningar?

En sak som är väldigt viktig att tänka på när man sätter sig in i objektivismen är att det inte är en "deduktiv" filosofi, där man härleder alla åsikter från grundläggande abstrakta  teser, uppställda i förväg. Objektivismen handlar om verkligheten, och är därför "induktiv", dvs allt härleds från verkligheten. Svaren på frågor om hur vi får kunskap och principerna om vad som är rätt och fel får man genom att studera verklighetens fakta.

Filosofi är inte till för att begränsa dig, utan den är till för att visa vilka möjligheter som finns. Därför är filosofin till sin natur rådgivande. Den ger dig grundläggande riktlinjer, inte färdiga tillämpningar. Färdiga tillämpningar är dogmer, och den objektivistiska filosofin står i skarp kontrast till dogmatism. De rådgivande principer filosofi ställer upp kan inte appliceras av någon annan än den enskilda individen. Som vi tidigare poängterat: Filosofi är en karta som hjälper dig att hitta rätt riktning. Men exakt hur kartan skall följas är upp till dig!

Lästips:

Det bästa sättet att ta till sig Ayn Rands filosofi är att läsa hennes romaner, och då främst Atlas Shrugged och The Fountainhead.

Av hennes essäsamlingar är de viktigaste Philosophy: Who Needs It?, The Virtue of Selfishness, The Romantic Manifesto, Capitalism: The Unknown Ideal samt Introduction to Objectivist Epistemology.

Den bästa enhetliga sammanfattningen av objektivismen är Leonard Peikoffs: Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand. En bra och koncis liten uppslagsbok med utdrag av Rands egna texter är The Ayn Rand Lexicon - Objectivism from A-Z, redigerad av Harry Binswanger.

För den mer fackfilosofiskt orienterade rekommenderas Chris M Sciabarras Ayn Rand: The Russian Radical.